En...

20050913

På promenad genom de gångna känslors trädgårdar.

Det var den 9, fredag eftermiddag då ett frö såddes i jorden som var stampad i 7år. Fröet grodde och det blev en sömnlös natt av besvär.

Den 10 var en sömnlös natt av sorg.

Den 11 en Upprymd natt med sömn fast utan vila p.g.a. en härlig dröm.

Den 12 var en sömnlös natt fylld med sorg.

Jag vill bara gå upp för den långa stentrappan på nortullsjukhuset, steg för steg. När jag når dess slut, sluta ögonen för att ändlöst falla...falla bakåt tills mitt huvud slår mot den hårda stenen. Jag vill aldrig öppna mina ögon mer. Aldrig öppna mina ögon eller mun av egen vilja. Ligga ihop krupen som en katt i gassande vår sol. Vända mig inåt och förtrycka mina känslor tills det bara finns en svart klump kvar. Den färg som absorberar allt ljus, färgen som består av alla färger. Jag vill bli utsläppt från samhällets ingallrade gård och bli liggande i skogsgläntan i Lärkeröd som för. Låta höstens blöta men värmande täcke lägga sig över mig. Slutligen låta livets andra kalla men omslutande hand svepa över mig. Låta dess tunga vita slöja läggas över mig, min avfärds mantel.