cúpere conféctio

20070611

På promenad genom de gångna känslors trädgårdar.

     texten måste flöda,

ännu ett år har passerat, 

    körsbärsträdens löv skall falla än en gång

ännu ett misslyckande, det var kanske sex år sedan det började, nej egentligen har det funnits 

    sedan den första tanken, 

    första reflektionen som gick djupare, den som är det; det avgörande steget in, 

bort från ängarna och de vita molnen, 

    det steg vi alla tar en dag.

Vad är det som hindrar mig? 

Att ställa mig upp, Vrida om handtaget och klämma mig in genom öppningen, ta ett par vacklande, första steg.

Befriad, den vitiare som alltid förföljt och förnedrat mig som brungit 

ångest, borde ha svårt att hålla jämna steg med minna vingslag från minna 

nyvunna vingar.

Månskens gnister.

    men det är inte självbevarelsedriften som håller mig tillbaka, 

jag tar minna risker. Människans natur är 

att vara lat (så jag antar att det mot bevisar några av er, detta 

gör mig till människa? jag uppfyller en av de väsentliga kriterierna föra att vara mänsklig) att låta någon annan göra jobbet åt mig.

    Jag har minna anledningar. 

Vilka jag vill tillgodo göra. Jag har 

inget kvar att avsluta eller avklara.

längtan efter quietis. Jag går här endast som en som avtjänar sitt straff. 

lidandes. Jag håller med jag borde straffas men varför kom jag hit ursprungligen. Hur kan man bringa ondo utan att existera.

    Var försiktig med vad du önskar. Detta var mig redan introducerat och har förblivit 

i min kännedom. Men ändrar inte min inställning. Jag tar på mig smärta och problem om någon annan kan slippa. 

Nalkandes förväntar jag mig, letum.

Ty jag med redan existerande problem kan aldrig vara oberörd men om en människa vars liv är oberört får 

ett problem, utgör det en stor förändring medans för en med redan befintliga problem utgörs inte förändringen lika stor.

    Om denna önskan redan fanns innan det ego jag känner existerade så skulle detta kunna utgöra att ta på sig ett människo-

liv men om det är så måste redan 

existera ett problem eller är det bara ett 

vånda lämna min sida min vikt måste lätta inför resan. 

argument för att till föra logiken till önskan. damaged soul

    Jag har inte pressat mig till det yttersta. Jag hat bara försökt hålla ett angivet tempo men inget varar för evigt.

Lyssna på mig!

ängslan lämna min sida och kapa förtöjningarna på din färd hädan.

Nej inget varar för evigt. Varken ting eller abstrakta ting, allt kräver underhåll för att det ska förbli kretsande kring och 

ge dig av ódium, du hör ej hemma i denna själs tänkande.

runt samma punkt men inget står stilla, antingen byggs det ihop 

eller faller det isär.

    Sanden har börjar rinna ur timglaset äntligen är det inte jag som pressade fram den, men som sanden lämnar timglaset flyttas tyngdpunkten högre upp i strukturen.