Mörker,

en svärta som sprider sig över min själ.

Solens strålar bränner mig med en fräsande ilska

inte äns månen ljus står mig fast.

Hennes strålar skummar världen i långa skuggor.

Ensam står jag kvar.

Väcks av ljudet från min eroderande insida.

Grus som letar sig in i livets hjul.

Inte äns tiden verkar passera förbi normalt.

Dammets slöja lägger sig över mina ögon.

De ögon som varje morgon

öppnar sig trängtande efter att se ditt ansikte

framför mig.

Den värme du strålade står mig ej längre kvar. Ack nej utan en annan gestalt står framför mig. Med ett kallt blekt ansikte med mörk klädnad. I denna vindarnas stad. Så vindhärjad att ingen ser han längre. De endast passerar förbi ovetande. Men han ser mina öppna ögon, de som inte bär vanans bindel.

Likt iskalla dolkar skär nordanvinden

djupt in i den ruin, som en gång var ett barn.