ocean

Det kalla vattnet sköljer över mig. Ett för sökt, med det behövs ett hav just nu. Fruktlöst griper mina arma händer efter detta lugnets hav. Som ett hån lyfter de upp gryningsdaggen från två asplöv.

Vingslagen är allt annat än tydliga. Mer ett brus av 1000 vingslag.

Dånet från ett duvslag utan dess ton, en krusning genom luften, en virvel av fjädrar.

Luna kallar från mörkret. Den enda jag vågar hoppas, bryr sig, saknar mig.

Jag hör rävens tysta skall från fjärran, men den står bakom mig precis utanför ljuset. Det ända ljuset som på mig lyser. Det är bara du som ser mig.

Skyggar min spegelbild.

Vad är det att skygga hos en bild utan avtryck?

Tomhet den tomhet som förtär för att bli hel.