Men trotts denna vanbildning tänker jag inte tiga i mörkret.
När räven ylar utanför duvslaget. Istället för att se kroppar slå mot golvet. Lyfter jag av min slöja och lyfter mot natthimlen.
En kall resa utan mål eller mening. Fri? En resa vars öde är att vända tillbaka mot min död efter 100km. Varje vingslag leder mig närmare min brytpunkt.
Jag kan räkna varje spadtag jag gräver min grav men kan aldrig se hur många tag det krävs för mig att försluta den.
Posts
0 Comments